Jag älskar min stora fina mage. Jag älskar det lilla livet inuti mig som gör mig så lycklig varenda dag genom att böka omkring. Bebis påbörjar morgongympan tidigt varenda morgon, jag får alltid vakna med ett leende på läpparna. På kvällen när jag lagt mig i sängen för att sova, är det dags för bebis kvällsgymnastik. Då kan jag inte heller göra något annat än att le, det är vårat barn, vårat älskade lilla barn som snart kommer ut till oss. Jag undrar så vem du är, vem du kommer likna mest, hur du kommer vara och bli. Vårat mirakel - jag trodde inte att man kunde älskar någon så högt, som man aldrig träffat ♥

Det är underbart att vara gravid. Att se magen växa, att se magen bli större och förändras vecka efter vecka. Att känna alla sparkar och rörelser. Att drömma om hur livet kommer bli, förbereda inför bebis ankomst, prata bebisnamn och så vidare. 

Men, jag måste erkänna att nu börjar jag bli lite less. Värk i mage/rygg, svullna fötter och händer, sammandragningar och molvärk direkt man rör på sig lite för mycket. Det är svårt att ta sig upp från soffan, dels för att magen är i vägen men även för att det bara strålar i ljumskarna när jag försöker ta mig upp. Likaså från sängen, gruvar mig varenda gång jag ska upp på toaletten nattetid. Det gör så ont att resa sig från liggande position. Och det har blivit så mycket svårare att vända sig i sängen, ibland har jag till och med tagit min fina till hjälp. Haha! Ja ni förstår, det må vara det finaste och det bästa som finns att vara gravid - men nu när det börjar närma sig slutet så vill jag inget hellre än att bebis ska komma ut till oss.

Jag känner att jag njutit färdigt, nu vill jag vara icke gravid och snusa på våran bebis. Jag vill gå långa barnvagnspromenader i solen, gå ned i vikt så jag orkar mer, bli brun, börja träna riktigt hårt och nå de mål som jag satt upp. Det handlar inte om att jag mår dåligt över hur jag ser ut i kroppen nu, utan att jag trivs inte som stor. När jag gått upp för trappen här hemma så känns det som att jag sprungit en mil, helt svettig och helt slut på. Så jag längtar inte bara efter att få pussa på världens finaste lilla bebis, jag längtar även efter att få bli av med all vätska och alla gravidkilon. För orkar jag mer - så mår jag så mycket bättre.

Så nu ska jag bara vänta i tre, fyra veckor och sedan göra allt jag kan för att bebis ska komma ut. Kanske inte lyckas, men det skadar inte att försöka ;) Åh vad jag vill möta lilla pyret nu!!! ♥