Elvin har alltid sovit nära oss. Till en början hade vi honom i vår säng, mellan oss, men det dröjde inte länge förrän han lärde sig att sova i vaggan bredvid oss. När det blev dags för spjälsängen så öppnade vi upp ena sidan, så vi hade den mot vår säng så det inte skulle bli så stor förändring för honom, så han skulle känna att vi ändå var nära honom. När han sovit så i några veckor och det funkade bra, skruvade vi tillbaka den sidan och flyttade hans säng lite ifrån våran och så har vi haft det fram till nu.

 

Inatt är det tredje natten som Elvin sover i eget rum och det har funkat så himla bra. Jag gruvade mig i flera dagar innan, men jag kände att det skulle bli så mycket bättre för både honom och för oss. Han vaknade nämligen varenda gång vi vi rörde på oss eller hostade till. Nu störs han inte längre av oss. Dock så sover han väldigt oroligt nu ändå och har gjort det i över en vecka. Jag vet inte om det beror på att en tand är påväg att komma upp, eller om det är någon 8 månaders fas han hamnat i. Jag läste runt lite på internet och fann något som hette så. "Det här är en period då många barn sover oroligt. Det händer mycket i barnets utveckling. Samtidigt har barnet börjat inse att mamma och pappa kan försvinna och det kan bli oroligt om det vaknar och inte kan se eller höra sina föräldrar. Ofta räcker det med att man går dit och visar att man finns."

 

Elvin har aldrig varit särskilt mammig eller pappig, han har skrattat åt varenda ny människa och det har funkat hur bra som helst att vara hemma själv med pappa trots att jag alltid är med honom om dagarna. Inte ett gråt när jag går. Däremot blir han jätteledsen när Peder går ut ur rummet eller om han ser att han går ut genom ytterdörren. Det går visserligen över snabbt när han ser att jag är kvar med honom, men jag tror minsann att han kommer bli pappa's pojke.

 

Han har verkligen blivit så stor, vår lilla skatt. Jag hinner inte riktigt med i hans utveckling, det var ju nyss han kunde ligga alldeles stilla bredvid en i soffan och bara titta runt på allting. Nu är det inte en lugn stund här hemma kan jag säga, jag brukar säga att vi skulle döpt honom till Vilde istället, för han är verkligen en riktig liten vilde. Hihi. Han kan inte sitta stilla i famnen, utan kryper bara iväg och vill ut på äventyr. Han ställer sig upp mot precis allt. Tv bänken, soffbordet, sängkanten, dammsugaren, gåstolen.

 

Kärleken till dig finaste lilla killen, går inte att beskriva. Vi älskar dig så mycket!! ♥